attraversiamo

Jag bor i Sundsvall, är student på deltid och jobbar på kasinot, ser mig som ganska sorglös (testar den typen av livsinställning efter många år av "livet är svårt" och gillar det), gillar god mat, storstadsresor, böcker, tv, musik och tjusiga saker. Mamma brukar säga att jag har dyr smak för min inkomst. Jag är lite för prestationsdriven för mitt eget bästa och har inte alltid en bra balans. Har inga syskon men en kusin som är bäst och många fina vänner. Har däremot en hund, två guldfiskar och bor fortfarande hemma så familjen är nära. Jag pratar mycket och skrattar ofta.

Här kommer den långa versionen:

Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord, skulle det vara: snurrig. Jag vet inte, men jag har totalt tappat greppet om saker och ting det senaste, och har inte den totalfokus jag alltid haft. Jag brukar skylla på åldern (20).

Jag föddes i Anundgård, Holm. En liten by utanför Sundsvall är väll den bästa förklaringen. Som barn cyklade jag runt i byn med farfar, myste med diverse husdjur mest hela tiden och lärde mig att simma i dammen utanför fammo och faffas hus. Till historien hör att jag inte kunde säga R tills jag fyllde sju då jag förvånat stod på kolmården och sa "Tiger" högt och tydligt.

Jag lärde mig läsa på egen hand genom bamsetidningar och hade sedan det väldigt enkelt med skolan. Någonting som inte var för populärt med en skolklass på sex elever.

Det var värre att komma från en by med knappt 200 invånare när man blev tonåring. När jag var tretton tog vi vårat liv och flyttade in till Sundsvall. Jag gick i högstadiet i en klass som var nästan lika stor som min förra skola. Där fanns ungefär noll personer som var som jag och jag fördrev tiden med att lyssna på Nightwish och Marion Raven och drömma om att lära känna andra människor samt fantiserade om potentiella själsfränder. Efter ett år hade jag plockat upp fem fina flickor varav två rankar jag fortfarande högt på min topp fem lista.

I gymnasiet gick jag en specialutformad samhällsgren som hette samhälle språk. Vi läste mycket språk, hade en del av undervisningen ute på gräsmattan med knasiga lärare och använde tre veckor av mitt tredje år på ett hotell med en nyfunnen bästis.

Gymnasiet var som en dröm. En fantastisk feel good-film när jag ser det i backspegeln.

Efter studenten har jag jobbat hårt för att finna mig själv efter det redan nämnda trasiga förhållandet med diverse heltid och deltidsjobb, kurser på universitetet, nya vänner och insikter känner jag att jag börjar göra just det.

Jag kan se tillbaka på min egen uppfattning av mig själv och ibland känner jag att jag var sämmre förr. Nu protesterar jag mer, gnäller mer, är definitivt mer bekväm och tycker ofta att jag har rätt och att alla andra har fel.  Det är tråkigt att känna att man blir mer negativ med tiden men jag är glad, och jag skrattar och njuter av livet men jag tror att åldern kanske givit mig lite mer seriösa toner och mer självförtroende.

Jag är in making fortfarande känns det som.