Utkast: Okt. 1, 2011
I tried talking to Jesus but he just put me on hold. Said he'd been swamped with calls this weekend, could not shake his cold. And still this emptiness persists, perhaps this is as good as it gets. You've given up a drink and those nasty cigarettes, now leave the party early, at least with no regrets. I watch the sun as it comes up, I watch it as it sets. Yeah, this is as good as it gets.
Nu är det så officiellt som det kan bli känns det som. Mamma och pappas lägenhet ligger ute på hemnet och för första gången tänker jag försöka mig på att skriva någonting om det hela, fast jag inser att jag inte har så mycket att skriva. Det är tungt att försöka komma på formuleringar för hur det känns när hela en uppbyggda värld rasar samman. Jag känner orden rusa genom hela min kropp, runt runt i huvudet. De vill komma ut, helst alla på en gång. Men det blir som när man försöker gå ut två i en dörröppning. Man fastnar. Orden har fastnat. Jag känner behovet av att förklara, ja, förklara hur jag känner, vad jag känner
Vissa jag har pratat med har tagit situationen relativt lätt, det är nog dom som irriterar mig mest. Inte för att jag uppskattar att bli utfrågad om mina känslor kring ämnet men det är värre när jag behandlas som om jag inte borde ha några. Det är som att prata med mina föräldrar, som om ämnet vore tabu för att jag blir ledsen. På ett sätt önskar jag att dom visste att jag helst skulle undvika att de ringer, att jag inte har minsta sug att åka hem till Sundsvall. Att Sundsvall inte känns som hemma på hela sommaren. Men samtidigt vet jag inte om jag skulle kunna säga någonting.
You told me that I would find a home within the fragile substance of my soul.
And I have filled this void with things unreal and all the while my character it steals.
And I have filled this void with things unreal and all the while my character it steals.
Jag har alltid haft en fix idé att jag måste vara stark, en fix idé som blivit något bevisad sedan mitten av juni. Jag tror att det är anledningen till att jag inte berört ämnet tidigare, att jag inte vill prata med mina föräldrar och att jag mest skrattar åt situationen när jag pratar med vänner. Sedan svarade farfar på mitt mail..
"Hej Lillhjärta! Äntligen ger jag mig tid att svara på ditt brev, jag tycker också att det är mycket tråkigt det som händer mellan Ammi och Thomas men det blir så där ibland vi människor är olika funtade. Farmor och jag var ihop 52 år så det är lite skillnad, men jag hoppas att du och jag håller ihop det skulle nog vara ännu svårare om jag skulle mista dig! Men vi får se som sagd var, hoppas att det går bra mellan mor och far."
.. och jag grät, floder. Mina känlsor kommer ända från hjärtat. Bokstavligen. Det svider, slår dubbla slag, hoppar över ett slag, det krampar, darrar, saktar ner i tempo.
How fickle my heart and how woozy my eyes I struggle to find any truth in your lies. And now my heart stumbles on things I don't know this weakness I feel I must finally show. Seal my heart and brake my pride, i've got nowhere to stand and now nowhere to hide. Align my heart, my body, my mind.
Tillsammans kommer alla känslor och snart bryter jag ihop. Jag har sagt till alla jag pratat med att när man är liten ser man sina föräldrar som felfria, soalmates och allt annat dravel. Sedan växer man upp och inser att det inte alltid är så. Men allting har sin egen plats och sin egen tid och verkligheten hinner ikapp oss alla. Det är nog faktiskt så det är. Just nu försöker jag bara hantera det och trots att det har tagit mig dagar att pussla ihop det här inlägget känns det ganska bra. Puss på er om ni tog er hit ned utan att hoppa.
When all you got to keep is strong move along, move along like I know you do.
And even when your hope is gone move along, move along just to make it through.
And even when your hope is gone move along, move along just to make it through.
When everything is wrong we move along.
Kommentarer
Trackback
