attraversiamo

Blindhundar. Dom är hjältar på riktigt. Hjälper en annan människa genom livet och kräver ingenting tillbaka. Dom kanske förstår vad dom sysslar med eller så har dom ingen aning. Men det spelar ingen roll. Varje gång man ser en blindhund så mår man liksom lite extra bra i hjärtat.


När man är med om en händelse som man vet att man garanterat kommer minnas för resten av livet. Man liksom känner det i hela kroppen på något sätt.


När busschaufförerna vinkar till varandra i trafiken, även om dom skulle vara lite sura.


När man blir upplyft någon decimeter i luften under en kram.


Den där jättekorta två-sekundaren av total tystnad när man åker under en viadukt i spöregn.


När man har huset helt för sig själv och då kan göra precis vad man vill, men nöjer sig med att inte göra någonting alls.


När människor läser i en tidning, en bok eller kanske ett sms och börjar le. Har ni tänkt på att leendet sitter kvar så himla länge? Och att det sen försvinner väldigt sakta?


När gamla människor står, kanske sitter på någon parkbänk eller på bussen du åker med, och håller om varandra. När man liksom kan se att dom fortfarande är kära och att dom fortfarande får varandra att må som bäst. Det är bland det finaste man kan se.


Gånger när man hinner ta ut sin mat från mikron precis innan sista sekunden gått och den börjar pipa. Nästan som en tävling med sig själv