attraversiamo

Okej så jag är tillbaka igen, vid liv skulle man kunna säga men det kanske är att överdriva. Jag vet att det nog känns som att jag mjölkar det här som händer med min familj nu for all it's worth men det har slagigt mig hårdare än jag tror ni förstår. Troligen för att jag skrattar när jag pratar om det. Men det där med mig och styrka ni vet, det är min akilleshäl.

Jag insåg det när jag fick svar på tentan idag. Dels för att jag började fundera på vem jag skulle ringa först eftersom jag inte räknade med att de sedan skulle berätta för varandra och dels för att jag verkligen inte trodde att jag skulle klara den. Inte för att jag pluggat uselt eller tyckte att det gick dåligt utan för att jag ända tills svaren låg ute verkligen inte kunde bry mig mindre. Och jag har gått runt så sedan juli. Jag går igenom rörelserna, gör allting halvdant men jag har verkligen inget hjärta. Jag bryr mig inte riktigt och det är ganska illa.