Ronja. Mitt eget som ovannämnt, jag har inte alltid varit överens med namnet. När jag var liten var Ronja rövardotter en hit och det var svårt att presentera sig utan att piken dök upp (det gör den fortfarande). I tonåren var jag nog minst nöjd, jag ansåg lite att Ronja hörde till en liten femårig flicka eller en äldre dam. Nu förtiden är jag ganska tillfreds och gillar att jag inte heter som alla andra.
Alfrida. Mitt första mellannamn är från Farmor som också hade det som mellannamn, det är en genomgående tråd att inget namn var ett tilltalsnamn till personerna jag är döpt efter. Personligen gillar jag det för att jag var väldigt nära farmor och det är skönt att bära någonting med mig. Dessutom gillar jag Alfrida och när jag var liten brukade Farmor och Farfar fira den namnsdagen utan att den fanns för att hon mindes när den brukade finnas, det var enda gången jag firade namnsdagar.
Esmeralda. Alda kommer från mormor men mina föräldrar ansåg väll att jag drabbades av tillräckligt annorlunda namn så dom valde den längre varianten, efter pappas prisbelönade motorcykel. När jag var yngre visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta över det men nu tycker jag att det är en härlig anekdot. Dessutom har jag aldrig träffat min mormor och gillar att jag har en del av henne.
Marie. Mitt sista mellannamn är alltså efter min mamma. Från början hette hon Ann-Marie men efter att ha kallats Ammi hela sitt liv gjorde hon nyligen ett lagligt namnbyte så tekniskt sätt gäller det här inte längre, vilket egentligen är jätteroligt. Men tanken finns ju kvar.
Jag älskar att mina mellannamn är personliga och att det finns en tanke bakom dem och det är en ny tradition i min familj som jag gärna skulle föra vidare senare i livet.
0